Alice Stenström

Jag är en nördig tjej, främst när det gäller kommunikation mellan människor och organisationer, som i somras lämnade Stockholm med en examen i kommunikation och entreprenörskap i handen för kärleken i Västerås.

Jag bloggar om livet, om människorna runtomkring mig och om jag känner mig själv rätt; om framtiden!

Jag har fått förtroendet att leda Sveriges Ekonomföreningars Riksorganisation (S.E.R.O.) under 2014. De åsikter som delas i bloggen bör dock ses som mina egna.
Senast på Twitter @astonestream
Inlägg jag gillat

Filmkväll med bästa styrelsen!

Det Goda Tramset är en bok som handlar om sociala medier. Framförallt förklarar den varför sociala medier kan leda till bra saker och hur det kan gå till. Oavsett om du är intresserad för din egen skull eller för att bättre kunna sprida ett företags eller organisations varumärke och budskap tror jag att du kan få hjälp och råd från Det Goda Tramset. 

Läs den oavsett om du är proffs eller nybörjare. Ge den till din mamma eller farfar. Ge den till din chef och dina anställda. Det finns inte en enda person med tillgång till internet som inte skulle ha nytta av mer förståelse för Det Goda Tramset i sociala medier. 

Självklart är jag väldigt opartisk i min bedömning av hur viktig den här boken är. Dels arbetar jag aktivt med sociala medier. Dels är det min egen mamma som står som en av författarna. Men det är så fantastiskt att boken är färdig och att fler än jag uppskattar de många aha-ögonblick som Det Goda Tramset bjuder på. Det gör mig så otroligt stolt!

…att få veta att sommaren kommer bjuda på fyra veckors betald semester tillsammans med sambon!

Restips någon?

Har som vana att anmäla olämpligt innehåll på Facebook. Det är en bra sak och oftast får jag en rapport om att det tagits bort. Vanligen gäller det enskilda inlägg som ligger och stör i mitt nyhetsflöde och som uppenbart bryter mot reglerna… Idag anmälde jag en hel sida. Det har inte hänt förut, tror jag. Det här är svaret jag fick:

image

Troligen har de lite hårdare krav på en anmälan för att radera en hel sida. Eller så har de bara lite mindre nytta av en Facebooksida som t.ex. sprider anatomiska teckningar på kvinnans könsorgan eller som på andra sätt INTE leder till att deras huvudsakliga målgrupp (män) stannar kvar på sidan. För faktum är att andelen amerikanska män har ökat från 43,5% till 45,6% sen 2011.

Facebooksidan "Girls Next Door" räknades alltså inte som “Naket eller pornografiskt” – Men jag blev uppmuntrad till att anmäla innehållet på sidan… För tydligen var det svårt att hitta de pornografiska/nakna fotografierna på en Facebooksida med totalt 43 foton. 

Verkligen jättesvårt:

image

Kul att de uppmuntrar tjejer att bli starka (även om hon lyfter skrot i högklackat) och tjejen till vänster har ju uppenbart kläder på sig. Inte ett dugg naket…

image

Lite bröst har ingen dött av och kollar man på bilden till höger så är det ganska uppenbart att de 10 personer som gillat den ser att hon har på sig ett par vita trosor. Så inte ett dugg naket där heller.

image

Härligt leende på tjejen till vänster och en något obekväm pose på bilden till höger. Men de har ju kläder på sig. Och inte är det väl något pornografiskt över händernas placering?

image

Tjejen till vänster har väldigt tydligt turkosa trosor på sig, så nej där är det ju inte naket. Däremot undrar jag om inte bilden till höger räknas som naken? Eller tatueringar och nagellack kanske räcker för att det inte ska räknas som naket? 

image

Ibland får jag totalt nog av alla idiotiska Facebooksidor som sprids. Inte för att det är fel att gilla kvinnokroppar eller att ta selfies efter en helkroppsvaxning. Utan för att det slängs i ansiktet på så många människor som inte alls letar efter det, för att jag tvingas ta del av några av mina (manliga) Facebookvänners runkmaterial och för att det numera är så okej att sexualisera kvinnor att ni väljer att gilla sådana här sidor trots att det då blir synligt för alla era vänner, mammor, pappor, kusiner, farmödrar, kollegor och långväga kontakter… 

Men framförallt undrar jag hur de på Facebook tänker? Som gång på gång avslår anmälningar om liknande Facebooksidor men som ändå behåller alternativet “Naket eller pornografiskt” på anmälningssidan. Uppenbarligen kan det inte vara nog “Naket eller pornografiskt” för att anmälan ska gå igenom.

Det är inte så att jag är pryd, jag är bara förbannad! 

Kom igen nu! Anmäl liknande sidor, anmäl dem om och om igen! 

Jag upptäckte i måndags att vi behöver en ny projektpärm för Megakonferensen. Är extremt nöjd efter att ha reviderat den till 9600 aktuella och användbara ord i ett något nytt format! 

Har svårt att låta bli när jag har hakat upp mig på någonting. Nu fattas bara ett styrelsebeslut på att anta den nya projektpärmen innan den kan skickas ut till de fantastiskt ambitiösa projektledarna Maria och Natalie i Skövde. 

Nöjd med dagens arbetsinsats kryper jag ner i sängen för en morgondag fylld med seminarium, medlemslunch och utvecklingsamtal. 

Jag har världens BÄSTA jobb! 

När jag var liten sa jag alltid:

"Nej, kan själv!"

Inte klokt att man kunde vara så envis. Men det gjorde att jag lärde mig både det ena och det andra. Fast ibland kanske det var bra att pappa som var lång sträckte sig efter mjölken i kylskåpet. Eller att mamma som kunde diska så det blev rent fick diska. Annars kunde det lätt bli mjölk över hela köksgolvet eller smutsiga tallrikar i skåpen. För man kan inte allt själv.

Allt eftersom jag blev äldre och mina utbrott när jag inte kunde kom allt tätare började pappa och mamma maniskt upprepa:

"Man behöver inte kunna allt själv när man bara är fem år!" 

Eller sex år, eller tolv år för den delen också.

När jag blev tonåring hade jag utvecklat en ganska skrämmande egenskap. Jag vågade aldrig testa något för första gången inför folk ifall jag inte skulle vara utomordentligt bra på det. Mamma och pappa suckade och sa om och om igen:

"Man behöver inte vara bäst på allt, det är ingen som förväntar sig det. Det är okej att inte kunna allt."

Sen jag var sådär tretton-fjorton år har jag arbetat med att våga försöka, att våga erkänna att jag inte kan allt och att våga be om hjälp. Men jag har aldrig någonsin varit bra på det. Jag har rentav varit TOTALT VÄRDELÖS på det. Långt under medel. Och det är okej. Begränsande men okej.

Idag vågade jag. Har tänkt att jag skulle be om hjälp varje dag i tre veckors tid och idag var sista chansen. Jag dog inte. Jag lärde mig något på vägen och jag tror att morgondagen kommer bli lite bättre bara därför. 

Lite Throwback Thursday-bilder idag. Det ska börjas i tid så att säga…
Idag har vi städat lägenheten så smått för att välkomna Sofie imorgon och Sofi, Johanna och Hanna på lördag. Vi ska starta igång ett utvecklingsprojekt inom S.E.R.O. och kommer använda min och Alex’s mysiga lägenhet för att brainstorma fram en schysst plan. Har en kul helg framför mig (som alltid när man umgås med delar av världens finaste styrelse).

Engagemang är bland det häftigaste jag vet! Lyssna gärna på hela. Engagemang kan börja i en person men det är först när det sprids som man kan göra skillnad. Våga predika! Våga inspirera! 

Fotot är från Egypten förra våren när vi skrattade gott åt ett gäng gubbar och tanter som dansade yvigt en tidig kväll.

Två år tillsammans idag… Inte så svårt att klara av det med Alex. Vore svårare att klara av två år utan honom.

Folk frågar ibland vad det bästa är med Alex. Alex är otroligt stöttande, han tror att jag kan klara vad som helst och när jag inte orkar tro på det själv gör han allt han möjligen kan för att jag ska ta mig lite närmare mina mål. Sen har han en personlighet som jag försöker lära mig mycket av. Han oroar sig sällan, vill lära sig något av alla människor han möter och är otroligt bra på att stänga av när det behövs.

Så klart har vi firat tvåårsdagen. Lugnt och skönt med sjukt god mat och bara bra filmer och serier. Precis det sätt jag ville fira på idag efter allt högt tempo.

Nu sitter jag på tåget hem efter veckans första (!) och sista dag på kontoret. Känner mig fortfarande slut i kropp och själ efter förra helgens konferens. Även om jag är uppfylld med massor med ny energi fanns där en tomhet efter att så mycket energi lassats in i Verksamhetsplanen, planeringen och FUM-mötet. Jag har haft så mycket att göra att min mentala Att-Göra-Lista växt sig för tung jämfört med den jag har nedskriven.

Mitt bästa tips för att hantera mycket att göra och fortfarande hålla sig frisk i huvudet är att hitta ett system för Att-Göra-Listorna så att du alltid kan lita på att du inte kommer glömma något. Om du tvekar ens lite grann på att ditt system inte kommer hålla kommer du fortsätta sakerna i huvudet och listan blir bara ett stöd. Lite som att flytta allt innehåll i en pärm till en annan istället för att bara ta en kopia på det ifall någon av pärmarna skulle försvinna. 

För mig gör det så otroligt stor skillnad om jag har listorna i huvudet eller nedskrivna. Annars kan jag inte riktigt släppa alla “måsten”. Utbrändhet är alldeles för vanligt bland ideellt engagerade och kanske så även bland studentorganisationerna. Jag hoppas innerligt att jag lär mig ännu mer om min stress och hur jag hanterar den så jag kan må bättre trots högt tempo och mycket ansvar.