Alice Stenström

Jag är en nördig tjej, främst när det gäller kommunikation mellan människor och organisationer, som i somras lämnade Stockholm med en examen i kommunikation och entreprenörskap i handen för kärleken i Västerås.

Jag bloggar om livet, om människorna runtomkring mig och om jag känner mig själv rätt; om framtiden!

Jag har fått förtroendet att leda Sveriges Ekonomföreningars Riksorganisation (S.E.R.O.) under 2014. De åsikter som delas i bloggen bör dock ses som mina egna.
Senast på Twitter @astonestream
Inlägg jag gillat

Idag har vi haft en riktigt mysig lördag. Vi åkte till Norrköping för att gå på Harry Potter-utställningen. Kul att se all rekvisita och höra alla historier om varför de såg ut som de gör.
Otroligt mysigt med en heldag tillsammans med Alex också.

Den här älskade katten vill aldrig sova när vi går och lägger oss… Bästa leken är att jaga Alexs händer eller kasta runt med mina tofsar.

Fick just en häftig insikt: Mina föräldrar har båda två, på sitt sätt kämpat mot rasism. Inte några arga inlägg på Facebook utan stått ute på gatorna, demonstrerat, stått upp för sig själva och framförallt för andra.
Jag har många anledningar att vara stolt över mina föräldrar.

Årets viktigaste film! 

Eller inte. Men det viktigaste är att du går och röstar… 

Har sisådär 100 bilder från Greklandsresan som ska publiceras. Men innan dess känns det inte som om jag får blogga. Dumt!
Särskilt när det hänt så många roliga saker sen jag skrev senast.
Håll i er för snart kommer kattbilderna i mängder igen.

Ute i skärgården går tiden långsamt och ingenting är så noga som hemma. Det viktigaste är att det fungerar och att man mår bra. Semestern har börjat på riktigt nu…
Snart är vi hemma igen för att förbereda oss inför Greklandsresan. Öluff med Alex. En riktig sommardröm.

Mitt namn kommer stå på en brevlåda till en lägenheten där jag får bo tills jag dör om jag vill. Jag får ta bort papperslappen där jag snabbt klottrade våra namn den 1 november.
Ingen studentlägenhet där det är utflytt så fort högskolepoängen slutar rulla in. Ingen andrahandslägenhet där det alltid vilar en känsla av att det är onödigt att fixa för att vi ändå kommer flytta inom kort. Ingen mer oro över att behöva göra oss av med alla våra saker för att bli flexibla nog för 25 kvadrat…
Vi har nu en lägenhet så länge vi själva önskar. Den lägenhet där vi bott och trivts sen 1 november. Den lägenhet vi kallar för hemma. Det känns som den yttersta lyxen.
Kanske är jag helt Almedalsskadad eller så är det faktiskt så makalöst sorgligt att något som är så grundläggande känns så ofattbart lyxigt. Att inte behöva skrapa ihop pengar till en bostadsrätt på en gång utan att istället kunna bygga upp ett långsiktigt sparande för att köpa något när vi känner oss redo och när marknaden känns redo. Att köpa något för att vi vill, för att det vore bekvämt. Inte för att det inte finns några andra alternativ!
Undrar vad som kommer hända med bostadssituationen på sikt? Vi måste ge alla som ger sig ut på bostadsmarknaden många möjligheter. Utan en trygghet i att man har tak över huvudet och en frihet i att det är ens eget är det svårt att prestera, utvecklas och växa.

Har haft en fantastisk vecka i Almedalen med min fina styrelse. Seminariet blev fantastiskt och vi har minglat som dårar. Vi har också hittat tid för att bara vara med varandra. Något som jag, efter många långa diskussioner i Almedalen med duktiga ledare, insett att vi måste fortsätta prioritera högt inom styrelsen.
Ikväll bär det hemåt även för min del.
Topp 3 lärdomar:
1. Grunderna i mitt ledarskap (och i många andra ungas ledarskap) skapat bättre förutsättningar för grupper att samarbeta och skapa goda resultat.
2. Den svenska ekonomutbildningen BEHÖVER mer etikstudier. Det är en fråga som upprör och förvånar, kanske särskilt de som inte är insatta och tagit för givet att ekonomer lärt sig reflektera över etik i sin utbildning.
3. Att jag förflyttat mitt huvudsakliga intresse från reklam och marknadsföring mot påverkanskommunikation och public affairs är inte unikt utan snarare en genomgående trend. Skillnaden är att jag och många andra som marknadsfört ideella organisationer har ett försprång.

Om några dagar har vi klarat av halva vårt styrelseår. Jag har redan börjat ställa in mig på att det kommer ta slut och att jag måste lämna över mitt älskade S.E.R.O. till någon som kommer älska det på sitt sätt. 

En sak är säkert: Engagemang känns i hjärtat. Det bränner till, värmer och eldar på. I oktober förra året skickade jag iväg min ansökan med den största svärmen av fjärilar i magen som jag upplevt hittills. Jag kände en stark osäkerhet kring hur min ansökan skulle tas emot. Det var ju så länge sen jag varit med. Ett helt år hade gått sen sist. I studentvärlden är ett helt år en mindre evighet. Knappt 10 % av de som jag kände igen som S.E.R.O.-vänner och konferenskompisar fanns kvar. Och där var jag och ville bli ordförande…

Efter ett halvår på posten känner jag mig mycket mindre vilsen. Jag känner mig starkare, smartare och gladare än jag känt mig på länge. S.E.R.O. är så mycket kärlek. Så genuin och äkta kärlek. 

I mail från medlemmarna, sms och utvärderingar får jag och resten av Styrelsen massor med små kärleksmeddelanden. I varje telefonsamtal och i varje möte finns det värme och välvilja. 

För mig skulle inte sista dagen innan Almedalsveckan och sen semestern kunna börja på ett bättre sätt än att få läsa små meddelanden skrivna med kärlek och värme. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag är ordförande för världens BÄSTA riksorganisation! Jag kan inte förstå hur någon skulle kunna låta bli att söka min post efter mig…

I helgen hade vi arbetsdag och Styrelsemöte. Världens bästa styrelse!
Vi myste hemma hos Christina som lagade fantastiskt god smörgåstårta med taco. Det här gänget gör mig så glad!